Sidney, vår prestationsprinsessa, hon som alltid anstränger sig bortom allt. Det har varit en tung vår för Sidney, den kalla vintern gjorde att hon fick mycket vinterpäls och nu ska den av, vilket kostar mycket energi och ork. Därutöver är det den årstiden då brunsten är ganska ihärdig…
Dottern har fällt många tårar av frustration under vårvintern då fokuset inte riktigt räckt till för Sidney och tålamodet inte räckt för dottern. Sidney har en stark vilja och uppfattning hur det ska vara, sa jag att hon är sto? Kort sagt en jobbig period…
I söndags var det i alla fall dressyrtävling, är man med i ett lag så får man ställa upp även om hästen inte känns i bästa form. Det blev inga översvallande resultat men målet var inte heller högt satta. Sidney höll sig i skinnet och blev sin vana trogen en lugnare och mer samarbetsvillig häst på bortaplan…
För en vuxen har man passerat så mycket liv att man vet att det sällan blir som man tänkt sig, men ganska bra ändå. För de unga och ambitiösa ruckar ett brunstigt sto planerna och det är en frustrerande men ganska nyttig läxa att inse att man inte äger alla förutsättningar. Livet är en stenig väg där man får parera svårigheter och glädjas åt framgångar som kan komma plötsligt och oförutsett…
Därför är hästar så bra, all världens vishet ryms i ett litet, avmagrat och brunstigt sto…
När livet rusar... 